Jag var på mammografi den 24 augusti, en vanlig rutinkontroll, något som jag varit på flera gånger. Men den här gången vart det inte som vanligt…
Istället för att få papper på att det var ok, så fick jag en ny tid, den 7:de september.
Jaha… Suddiga bilder? Har dom hittat nåt? Vad är det som händer nu??
Jag har den tvivelaktiga förmånen att ha , och haft personer i min närhet, som diagnostiserats med bröstcanser, så jag kan säga att jag vart ganska nojjig. Och jag ville absolut inte att någon, speciellt bonusbarnen, skulle få veta något. Det var de två yngsta bonusbarnen som förlorade sin mamma nyligen, och jag ville inte att dom skulle behöva oroa sig för mig också.
Och vad säger man till sina egna barn, eller ska man säga nåt alls?? Har dom rätt att få veta, eller har jag rätt att behålla det för mig själv? Är det egoistiskt att vara tyst eller berätta? Många tankar blev det…
Så kommer den 7 september, och jag åker till Sundsvalls Mammograficenter tillsammans med min sambo. Väl där, så får vi veta att dom hittat förkalkningar, på en cm. Dessa kan vara antingen ingenting, eller början på på bröstcanser. Hejhopp.
När jag tidigare varit på mammografi, så har jag tänkt på alla som tycker att det gör ont, att dom klämmer tuttarna nåt djävulskt, just för att jag inte tycker det är så märkvärdigt. Men hallå, en ”ordentlig” undersökning, känns.
Och man får sitta en bra stund dessutom, i kläm. För nu ska det tas nya bilder, kollas, närbilder, kollas, och prover på området med tvivelaktig karaktär, allt medans man sitter i kläm och inte får röra sig. Och bara för att man inte får röra sig, så upptäcker jag att jag inte kan ta djupa andetag, utan att rubba bröstet… Det här fokuserar jag på, och undrar hur länge jag kan hålla mig från att faktiskt ta ett djupt andetag. Snacka om att sitta i en bubbla.
När undersökningen väl är över, så talar läkaren om att oavsett resultat, så vill dom ta bort det. En, som han uttrycker det, ”vinn-vinn-situation”. Är det något, så tar dom bort det tidigt, och är det inget, så tar dom bort det så att det inte blir nåt. Japp, I´m all in. Nu är det bara att invänta kirurgens svar.
Och svaret då? Det kom den 20:de september hos kirurgen.
Jag tänkte så här:
OM det är något, då vet jag vad jag kämpar emot, och då djävlar ska jag kasta alla positiva tankar rätt ner i maggropen, för här ska healas!
Om det INTE är något, phuu, vilken tur, och va bra att dom tar bort eländet ändå!
-”Provsvaret visar inga förkalkningar, och inget annat heller”… Så där har jag suttit med tutten i kläm i en evighet, och så har dom missat stället…
Det som är bra, är att någonstans runt området är det ok. Och att förkalkningarna ska bort. Men jag halkar runt lite i ”limbo”… Bra? Dåligt?
Jag har i alla fall bestämt mig för att det är mera bra, och nästa vecka blir det provtagning och ekg, och utmärkning av stället hos mammograficentrum, för den tredje oktober ska jag opereras.
Och nu ska jag ringa mina ungar.
Etiketter:
Här finns jag!